Språklig stil

Det finns mycket som kan sägas om vad som utmärker en bra text i fråga om stil. Här infogas ett citat (fritt översatt) av William Zinsser från boken On Writing Well:

Det bra skrivna har något livfullt över sig som får läsaren att läsa från ett stycke till nästa, och det är inte fråga om några påfund för att "personifiera" författaren. Det är en fråga om att använda språket på ett sätt som uppnår största möjliga klarhet och styrka.

Det finns inga objektiva kriterier på vad som utmärker god språklig stil. Däremot finns inslag i texter som aldrig kan anses som en tillgång hos dem.

Vad som kännetecknar språklig stil

Språklig stil är bland annat resultatet av en mängd överväganden och personliga tendenser hos skribenten:

Tilltal – stilen kan vara präglad av ett allmänt eller säreget tilltal. Oftast hamnar stilnivån någonstans mellan ytterligheterna.
Form – stilen kan vara präglad av dess form såsom uppbyggnad och längd på meningar.
Klar stil kontra mångordighet – en koncis stil med knappt bruk av ord kan ställas mot mångordighet. Se vidare Mångordighet och koncentrering.

Som exempel på en författare vars språkliga stil är svår att inte reagera på kan nämnas Thomas Bernhard. Hans stil är av det säregna slaget både vad gäller uttryck och form.

Poetica licentia

Detta latinska uttryck syftar till den skönlitterära författarens frihet att frångå regler. Skrivregler är därmed inte att betrakta som lika strikta inom skönlitteratur. Oavsett vilken kontext det gäller är ett levande och kanske originellt språk att föredrar framför ett som till varje pris bemödar sig att vara korrekt.

Ordval

Val av ord är markörer för språklig stil så länge det finns flera alternativ för ord och det gör det nästan alltid. Den föregående meningen kan anses som någorlunda neutral i stilmässig bemärkelse. Den tycks vara skriven med främsta syfte att förmedla en viss information och nöja sig med att göra detta i en tämligen formell stil.

Det finns däremot sätt att prägla språket genom ordval. Ålderdomliga ord som ”ehuru” och ”aderton” har ett annorlunda stilvärde än talspråkliga ord och uttryck som ”liksom” och ”du vet?”. Även hög frekvens av ord som ”så” och ”man” kan leda till en känsla av talspråk.

Vidare kan en del texter förlita sig på ord och uttryck som kan anses hävdvunna medan andra inkluderar nyord och unika ordbildningar.

Vad som också präglar stilen hos en skribent är dennes ordförråd. Aspekter kring ordförråd tangerar en del av vad som ovan nämnts angående ordval, men tilläggas kan att ett rikt ordförråd berikar en text. Variation kan göra en text mer stimulerande och levande. Att välja mellan vanliga och ovanliga ord är ofta en balansakt: medan variation och precist tilltal höjer texten i vissa avseenden kan för många ovanliga ord kan göra texten onödigt svår att ta till sig för läsaren. Att välja en viss synonym har också att göra med hur det fungerar rytmiskt med övriga orden i meningen.

Stavning

Stavning av ord är en ytterligare kategori stilmarkörer. ”De”/”dem” kontra ”dom” och ”någon/t” kontra ”nån”/”nåt” bidrar till vad för intryck en text skapar.

Speciella fall rörande talspråk kontra skriftspråk är ord som ”ska”/”skall” och ”dom”/”dem”. Förr var det enligt god svenska brukligt att skriva ”skall” i stället för ”ska”, men numera anses båda sätten som korrekta med "ska" som standard. Att skriva ”dom” i stället för ”dem” anses fortfarande tveksamt, men håller på att bli mer accepterat.

Ordens valörer

Uttryck utan hänsyn till ordens betydelsenyanser riskerar att klinga falskt. Det kan vara en svår uppgift för skribenter att förhålla sig till vad som är naturlig språklig utveckling och vad som är modeväxlingar.

Det finns till en tendens i nutiden att sky sådant som kan förknippas med det högtidliga och omoderna. Detta kan resultera i att ett kamratligt och lättsamt tilltal används när texten hade vunnit på en viss tyngd och behärskning.

Svåra ord

Svåra ord, i bemärkelsen ord som är ovanliga och eventuellt okända för läsaren, kan vara såväl berikande som onödiga. Att översålla en text med ovanliga ord är inte att rekommendera då det försvårar läsandet på ett omotiverat sätt. Om ett ovanligt ord däremot tycks passa bättre än ett annat – fastän två ord är synonymer innebär det inte alltid att de betyder exakt samma sak – bör det så klart övervägas.

Slösa inte med de stora orden

”Less is more” är en bra riktlinje när det kommer till att beskriva saker i text. Genom ett alltför rikligt bruk av stora ord kommer de urvattnas och förlora sin effekt.

Kraftuttryck, adjektiv och utropstecken är typiska ingredienser i en text som skriker i stället för att artikulera. Vad som ibland är typiskt för texter av detta slag är en föresats att vilja övertyga som ofta uttrycks genom flera variationer av i stort sett samma innehållsstoff. Att endast förmedla fakta och inte ta till alla medel för att pränta in ett budskap är snarast en tillgång hos en text och inte tvärtom.

Ord som ”superbra” och megastark” kan fungera i viss kommunikation, men är malplacerade i många texter. En kompetent skribent ska ha förmågan att beskriva entusiasm och andra starka känslor utan att behöva använda dylika ord.

Slösa inte med bindeorden och sambandsmarkörerna

Det finns oftast ingen anledning att använda mer ord än nödvändigt. Särskilt bör bindeord (och, som, men, dock, sedan) ses över vid redigering av en text; ofta kan en del av dessa tas bort.

Besläktade med bindeorden är så kallade sambandsmarkörer. Dessa kan fylla en funktion, men om för många strös in kan texten bli onödigt ordrik. Sambandsmarkörer är ord och fraser som dock, fastän, däremot, således, å andra sidan och det vill säga.

Slösa inte med utropstecknen

Om du skriver en seriös text bör du vara sparsam med utropstecken och när du väl får anledning att sätta ut ett utropstecken räcker det med ett! Två eller tre utropstecken är något en del använder för att ytterligare förstärka, men skrivregeln säger att du ska undvika detta.

Logiskt språkbruk

Vid fel användning av ord kan det låta ologiskt. Några ord som ibland ersätter varandra fel är dessa:

Långt / stort
Kort / litet
Höj / öka
Mer / fler
Sänk / minska
Högre / större
Lägre / mindre

Konsekvens

En stilsäker text utmärks av att vidmakthålla en viss textnivå och tilltalsform. Ingår gör konkreta ting som att vara konsekvent gällande tempus. Normalt bör en text inte växla mellan tempus, men det kan dock finnas skäl. Tempus är tidsförhållanden som märks i verb.

Ex. 1: Jag fäller upp paraplyet mot regnet när jag går över torget och fortsatte ner mot tågstationen med allt raskare steg.

I detta stycke är första meningen skriven i nutid (presens) medan den andra meningen övergår i dåtid (preteritum eller imperfekt).

Bättre vore att hålla sig till samma tempus på något av följande vis:

Ex. 2: Jag fäller upp paraplyet mot regnet när jag går över torget och fortsätter ner mot tågstationen med allt raskare steg.
Ex. 3: Jag fällde upp paraplyet mot regnet när jag gick över torget och fortsatte ner mot tågstationen med allt raskare steg.

Som rubriken ovan löd kan det finnas skäl att växla tempus. Det kan röra sig om yttre orsaker, till exempel vid en replik, ett citerat eller inskjutet referat, en återblick, en stilistisk övergång med mera. Sker det en växling mellan tempus i en text ska det finnas skäl till det.

Rak och omvänd ordföljd

Meningen "Jag gillar att dansa" är ett exempel på rak ordföljd medan "Dansa är något jag gillar" är samma meningsinnehåll fast med omvänd ordföljd. Inget är rätt eller fel generellt, men det finns tillfällen då det ena eller andra kan höja tydligheten i texten eller passa bättre ihop med stilen.

Mer läsning

Via Prefix.nu kan du även anlita en korrekturläsare.