Meny

Böjningsformer och ändelser

Med böjningar i språket avses hur en sista ändelse läggs till ett ord med funktionen att ge det en ny böjningsform. Ordklasserna substantiv, adjektiv och verb har olika regler för hur ord böjs.

Substantiv

Ordet stol kan ha dessa böjningsformer:

Ytterligare böjningsformer av samma ord kan förekomma. Ändelserna kan avvika beroende på hur grundordet slutar.

Adjektiv

För adjektiv finns två kategorier av böjningar. Den ena är komparationsböjning, man säger att ett ord kompareras:

Komparativ kan också markeras med -re medan superlativ kan markeras med -st.

Den andra kategorin är kongruensböjning:

I dessa fall är ”fin” och ”fint” båda singular, men beroende på det efterföljande huvudordet böjs de olika. När det står ”en” före ordet saknas böjningsändelse medan böjningsändelse finns då det står ”ett” före ordet.

Även ändelsen -e (t.ex. förvirrade) kan markera en kongruensböjning.

Verb

När det gäller verb kan ord få olika böjning beroende på deras lexikaliska egenskaper. Till exempel är det vanligt med ändelserna -ar och -er för böjningsformer som uttrycker presens.

Exempel på ett verb med olika böjningsformer:

När det gäller oregelbundna verb följer inte böjningarna samma enhetliga mönster.

Genitiv-s

Genitiv är en term för substantiv som uttrycks i ägande form (possessivt genetiv). Genitiv-s är den ändelse som tillkommer, till exempel flickans, husets.

När substantivet redan slutar med -s i grundform behövs inget genitiv-s, men för att markera ägandeform har i stället en apostrof satts efter ordet, till exempel: Lars’ tröja. Detta är ett bruk som blivit alltmer ovanligt och idag är det mera vedertaget att skriva enligt ”Lars tröja”.

Mer läsning

Om vill läsa vidare i ämnet kan du hitta en länk här: