Meny

Att skriva en roman del 2

Detta är andra artikeln av två (läs den första) som behandlar konsten att skriva en roman. I denna del berörs ämnen som bland annat kan inordnas under berättarteknik: gestaltning, uppnå realism, hålla läsaren på halster. Även konsten att finna en titel för boken tas upp.

Berättarteknik

Berättarteknik är centralt ämne när det gäller att skriva skönlitterär prosa. Här tas det upp både mindre områden som rör berättartekniska aspekter och större som gestaltning och realism.

Skilj mellan vad berättelsens personer och läsaren vet

Bokens olika personer vet givetvis var för sig inte lika mycket som läsaren och ibland behöver detta framgå för att fiktionen inte ska upplösas. Om en bok till exempel förflyttas tio år framåt i tiden på 200 sidor är läsarens minne (som kanske tagit del av dessa 200 sidor på två dagar) överlägset bättre än personernas i boken. Därför kan detta behöva markeras när en person som inte nämnts på kanske 150 sidor (och därför eventuellt inte heller i fiktions värld under den förlidna tiden) kommer på tal.

Att bädda in reaktioner hos den passiva parten i en dialog

När en dialog utspelar sig och den ena nämner något om den andre bör den senares reaktion eventuellt redovisas. Ett effektivt sätt att göra detta utan att bryta anföringen är att bädda in reaktionen genom att låta den som anför dialogen kommentera detta i förbigående. Till exempel: "Du är ju trots allt riktigt intelligent. Du behöver inte skaka på huvudet: du vet att det stämmer. Och då..."

Att dramatisera och inte bara meddela – gestaltning

En bra berättelse behöver stoff, men lika viktigt är hur stoffet förvaltas. Vi har bland annat hunnit avhandla hur vi kan strukturera och koncentrera vårt stoff (se "Berättelsens struktur och dramaturgiska faser" i del 1). För att det ska bli fängslande skönlitteratur och inte bara en färglös händelserapport måste vi också dramatisera historien.

Gestalta kallas metoden för att dramatisera ett stoff. Det hade behövts en särskild guide om detta ämne skulle något så när uttömmas, men här begränsar vi oss till några exempel:

Och om det nu var så, kunde brevet ligga var som helst. I någon av hennes skrivbordslådor – där hon just nu letade.

I stället för att bara rutinmässigt meddela att personen letar genom skrivbordslådorna och därefter tala om resultatet som följde, nämns detta i omvänd följd och den kortare paus som tankstrecket framhäver skapar en sidoeffekt. Citatet är från en novell av Alice Munro.

”Brukar du…” men jag hann inte längre förrän hon avbröt mig och sa "(…)"

I detta exempel förlänas en dialog naturlighet genom att en replik avbryts, vilket ju händer då och då i verkliga livet. Citatet är från en roman av Klas Östergren.

”Det här blir lustigt”, hörde jag.

I exemplet som är från romanen Osynlig man av Ralph Ellison passerar en person en folkmassa och den till synes slumpmässiga repliken inifrån folkmassan som når den passerande ger effektivt ett anslag åt den kommande scenen.

Det självbiografiska

En romans innehåll är ofta uppblandat med självbiografiskt stoff, det vill säga episoder från det självupplevda. När det självbiografiska är själva huvudföremålet handlar det om en annan genre där det självupplevda ska redogöras för under mer sakliga former.

Det kan också vara ett mellanting – den fiktiva självbiografin. Här är Min kamp av Karl Ove Knausgård ett känt exempel. På ett ställe skriver författaren om själva processen när det självbiografiska ska gestaltas: "det romanformen innebar var att texten skulle flyttas ut ytterligare ett steg, till den okände läsaren. Relevans handlade om kommunikation, om att etablera en allmängiltighet i det privata".

Att skapa realism och levandegöra

Oavsett om romanen är ett relationsbaserat vardagsdrama eller science-fiction är det nästan alltid eftersträvansvärt att åstadkomma realism och trovärdighet. Med realism avses här inte primärt att händelserna som skildras skulle kunna hända i verkligheten utan att själva skildringen upplevs som realistisk och levande för läsaren.

Även om den som läser vet att det är påhittat kan skickliga författare skapa en illusion av verklighet som får den som läser att ”gå med på” vad som berättas. Det som förhöjer känslan av realism är ofta små detaljer. Här är ett kort utdrag från Graham Greenes Slutet på historien:

Det kändes besynnerligt att efter aderton månaders tystnad slå det där numret : Macaulay 7753, och än besynnerligare var att jag fick lov att slå upp det i min adressbok därför att jag var osäker på sista siffran.

Genom att tillfoga – den till synes oväsentliga upplysningen – att huvudpersonen var tvungen att slå upp numret i sin adressbok blir beskrivningen av händelsen på något sätt mer "levande".

Att engagera och beröra läsaren

I romanen Fäder och söner av Ivan Turgenjev utspelas en episod med en hemvändande son. Modern är rörd och tårfylld och faderns känslor är lika starka, om än tillbakahållna, vid återseendet. Sonen tycks vara föräldrarnas stora glädjeämne. Sonen är dock mindre känslofull och fastän han varit borta i tre år stannar han bara tre dagar. Läsaren känner det känslomässiga i den kontrast som framkallas mellan sonens och föräldrarnas upplevelser och känner med föräldrarna i deras sorg över det snabba avskedet; det sker genom att författaren spelar på känslor.

Att hålla läsaren på halster

Varje författare väljer sitt sätt att framkalla dramatiska effekter. En gängse metod är att skapa ovisshet. Det måste se ut som om boven kan dra sista strået även om hjälten gör det i slutändan.

Vi kan hämta ett illustrativt exempel från skräckfilmen. I denna genre återkommer en viss typ av scener där filmskaparen kan låta en person gå in i ett rum där publiken vet att fara väntar eller åtminstone vädrar fara – ”Gå inte in där!”, tänker någon i publiken och det är ett bevis på att en effekt uppstått. Spänningen består här i att något dramatiskt ofrånkomligen tycks vara på väg att hända, men vi vet ännu inte exakt vad.

Det övergripande sättet att hålla läsaren på halster är att endast portionera ut historiens delar. Om allt tillkännagavs i första kapitlet hade många slutat läsa där kapitel två börjar. Detta är förvisso självklart, men det kan bli till en konstart om det utförs väl. Tricket är att bibehålla trovärdigheten samtidigt som berättelsen inte blir förutsägbar.

När det gäller deckargenren kan läsarens stimulering öka om denne bjuds på subtila ledtrådar kring mordgåtans lösning. Det ska inte bli uppenbart, men slutet får heller inte uppvisa en lösning på gåtan som motsades under berättelsens gång.

Att utveckla berättelsen och undvika köra fast

Att hamna i ett läge där man inte vet hur man ska fortsätta är ett av de vanliga dilemman som en romanförfattare råkar ut för. Vad ska hända härnäst? Vad ska ingå i storyn? Hur ska det här bli en hel roman? Dessa är några av frågorna som kan infinna sig.

Ett sätt att lösa dylika problem är att addera biepisoder till huvudhandlingen. Detta kan till exempel vara i form av tillbakablickar. Om berättelsens huvudperson figurerat i huvudhandlingens "nutid" kan man till exempel gå tillbaka några år och berätta vad som föredrog sig vid ett annat tillfälle i dennes liv. Detta kan (förutom att göra manuset tjockare) ge mer kött åt huvudpersonen, men det kan också användas för att dra trådar mellan olika händelser i handlingen. Att ibland lämna den pågående handlingen och resa bakåt i tiden ger också läsaren en chans att "längta" efter fortsättningen tills berättelsen på nytt återvänder dit.

Klichéer – försök undvika de värsta

Den som har läst ett par hundra romaner kan högst troligt räkna upp fler berättarklichéer än någon som hunnit läsa ett fåtal. Därmed finns det olika uppfattningar om vad som är en kliché. De som skapar underhållning på vita duken och riktar in sig på en ung målgrupp vet att de inte behöver vara alltför försiktiga på detta område, de kan snarare ägna sig åt lyxen att återanvända sådant som fungerat förut.

Hur noga du är med att undvika klichéer beror alltså en del på din målgrupp och dina litterära ambitioner.

Vad är då en kliché i sammanhang som rör berättande? Scenen där spågumman spår en av huvudkaraktärerna att fara är i annalkande och detta omen sedan infrias har varvats åtskilliga gånger och kan med rätta kallas kliché. Varför har då just denna scen varvats så många gånger? Det är helt enkelt ett effektivt sätt att åstadkomma något som ökar spänningen. Saken är den att användningen av spågumman och det otäcka förebudet är exempel på ett berättartekniskt grepp, som brukar kallas plantering, och scenen har lite relevans om den inte får fungera just på det sättet att det som ”planterats” (i läsarens eller biobesökarens minne) sedan verkligen inträffar.

Är du ute efter att skapa något originellt eller bara spännande så plantera gärna, men gör det inte i hemma hos en spågumma.

Utöver detta finns det även språkliga klichéer. Inom lyriken har rimmet smärta-hjärta fått beteckna något som helt klart är överanvänt och ger dikten allt annat än ett originellt intryck. När det gäller att skriva romaner handlar det bland annat om att undvika allmänt utnötta fraser, vilket kan få den medvetna läsaren att störa sig.

Bokens titel

För att avrunda denna samling tips för aspirerande författare ska vi kort ta oss an ämnet bokens titel. En bra boktitel är lätt att komma ihåg, får gärna vara intresseväckande och får gärna säga något om bokens innehåll.

Bra titlar kan ge dess bok ett extra skimmer och faktiskt kan en bok bli omnämnd oftare tack vare sin titel. Strindbergs roman Röda rummet tillhör enligt många inte hans främsta verk, men det är mycket omnämnt. Det beror bland annat på att den var nydanande då den kom, men säkert spelar dess titel in något.

Här är några utplockade titlar som ”sätter sig” genast (en del är översättningar):

Det är förstås alltid svårt att i efterhand vara objektiv inför titlar vars böcker hunnit bli klassiker. Att titlar som Hamlet, Faust och Ivanhoe låter helt rätt beror förmodligen mest av allt på att de blivit stora klassiker och att deras titlar av denna anledning därmed lyfts upp i det allmänna medvetandet.

Detta var en sammanställning av tips i ämnet skriva en roman. För att få direkt hjälp med ett romanmanuskript går det att vända sig till en manusdoktor (du lär kunna hitta ett flertal sådana om du söker efter detta på Internet).