Meny

Att skriva en roman del 3

Detta är tredje artikeln av tre som behandlar konsten att skriva en roman. I denna del ges praktiska råd inklusive ordförråd och det självbiografiska inslagen och vilka klichéer man bör känna till. Även bokens titel och vad man bör tänka på vid kontakt med förlag.

Ordförråd – balans mellan vältalighet och trovärdighet

En författare bör ha ett rikt ordförråd, fast därmed inte sagt att han måste visa upp varje vrå av det för sina läsare. Långt viktigare än bjuda på imposant vältalighet är att upprätthålla berättelsens trovärdighet.

Om bokens huvudperson är en poliskommissarie bör han inte prata som en professor i lingvistik. En alltför hög grad av talspråklighet är heller inte att rekommendera då det kan sänka läsupplevelsen överlag. Det gäller således att hitta en balans.

När det kommer till karaktärstecknandet kan högre realism uppnås om karaktärerna avviker något gällande ordförråd. Ett vanligt knep som författare använder sig av är att låta personer i berättelsen använda specifika ord eller uttryck. Det hjälper läsaren att känna igen personen då den på nytt uppträder samt kan ytterligare levandegöra den. Metoden bör dock utföras med måtta och med viss försiktighet då vana läsare kan genomskåda raffinemanget och då upplöses illusionen.

Behovet av variation

I första delen avhandlades några grundläggande aspekter för dialogen och just dialog är något som en berättare kan använda till att föra in variation i romanen eller novellen. För långa sjok av en berättarröst som utgjuter sig om allehanda ting blir i längden påfrestande för många läsare. Därför kan det emellanåt behöva skjutas in ett replikskifte (det kan också vara något annat som t.ex. ett brev).

På omvänt vis gäller att det vid en lång dialog kan behövas variation i form av att berättarrösten inflikar något. Det samma gäller för monologer där en person ska redovisa något som kräver mycket text. I dessa fall kan monologen då och då avbrytas av kortare inflikningar av yttre skeenden (det kan röra sig om något trivialt som att författaren omnämner att den som utför monologen tar en klunk ur ett dricksglas eller att det omnämns något som sker i omgivningen).

Klichéer – försök undvika de värsta

Den som har läst ett par hundra romaner kan högst troligt räkna upp fler berättarklichéer än någon som hunnit läsa ett fåtal. Därmed finns det olika uppfattningar om vad som är en kliché. De som skapar underhållning på vita duken och riktar in sig på en ung målgrupp vet att de inte behöver vara alltför försiktiga på detta område, de kan snarare ägna sig åt lyxen att återanvända sådant som fungerat förut.

Hur noga du är med att undvika klichéer beror alltså en del på din målgrupp och dina litterära ambitioner.

Vad är då en kliché i sammanhang som rör berättande? Scenen där spågumman spår en av huvudkaraktärerna att fara är i annalkande och detta omen sedan infrias har varvats åtskilliga gånger och kan med rätta kallas kliché. Varför har då just denna scen varvats så många gånger? Det är helt enkelt ett effektivt sätt att åstadkomma något som ökar spänningen. Användningen av spågumman och det otäcka förebudet är exempel på ett berättartekniskt grepp, som brukar kallas plantering, och scenen har lite relevans om den inte får fungera just på det sättet att det som ”planterats” (i läsarens eller biobesökarens minne) sedan verkligen inträffar.

Är du ute efter att skapa något originellt eller bara spännande så plantera gärna, men gör det inte hemma hos en spågumma.

Utöver detta finns det även språkliga klichéer. Inom lyriken har rimmet smärta-hjärta fått beteckna något som helt klart är överanvänt och ger dikten allt annat än ett originellt intryck. När det gäller att skriva romaner handlar det exempelvis om att undvika allmänt utnötta fraser, vilket kan få den medvetna läsaren att störa sig.

Det självbiografiska

En romans innehåll är ofta uppblandat med självbiografiskt stoff, det vill säga episoder från det självupplevda. När det självbiografiska är själva huvudföremålet handlar det om en annan genre där det självupplevda ska redogöras för under mer sakliga former.

Det kan också vara ett mellanting – den fiktiva självbiografin. Här är Min kamp av Karl Ove Knausgård ett känt exempel. På ett ställe skriver författaren om själva processen när det självbiografiska ska gestaltas: "det romanformen innebar var att texten skulle flyttas ut ytterligare ett steg, till den okände läsaren. Relevans handlade om kommunikation, om att etablera en allmängiltighet i det privata".

Bokens titel

För att avrunda denna samling tips för aspirerande författare ska vi kort ta oss an ämnet bokens titel. En bra boktitel är lätt att komma ihåg, får gärna vara intresseväckande och får gärna säga något om bokens innehåll.

Bra titlar kan ge dess bok ett extra skimmer och faktiskt kan en bok bli omnämnd oftare tack vare sin titel. Strindbergs roman Röda rummet tillhör enligt många inte hans främsta verk, men är ofta omnämnd, bland annat för att den var nydanande då den kom, men säkert spelar dess titel in.

Här är några utplockade titlar som ”sätter sig” genast (en del är översättningar):

Det är förstås alltid svårt att i efterhand vara objektiv inför titlar vars böcker hunnit bli klassiker. Att titlar som Hamlet, Faust och Ivanhoe låter helt rätt beror förmodligen mest av allt på att de blivit stora klassiker och att deras titlar av denna anledning lyfts upp i det allmänna medvetandet.

Utgivning, arvode och annat

Till sist något om vad en blivande författare kan förvänta sig från sitt skrivande ifråga om sådant som chans till förlagskontrakt och arvode. Bokförlag översållas av manus – ju kändare förlag, desto mer manus strömmar in – vilket minskar chanserna att bli antagen. Läs mer om vad du ska skicka in ett manus och vilka bokförlag som finns.

Egenutgivning har blivit allt vanligare och är en ytterligare möjlighet för att få ut sin bok, allra billigast är dock att skapa en e-bok.

En liten del av alla insända manus når slutligen bokhandeln och uppenbarligen väljs det efter vilka som tros ha störst kommersiella utsikter. Fackböcker och romaner ges ut i större mängd än novell- och diktsamlingar.

Vid utgivning får författaren normalt ett förskott (t.ex. 25 % av beräknade intäkter för första upplagan; en typisk upplaga av en roman av en debutant är 1000 ex.). När boken väl börjas säljas brukar författarens del av nettointäkterna bli knappt en tredjedel.

Detta var en sammanställning av tips i ämnet skriva en roman. För att få hjälp med ett romanmanuskript går det att vända sig till en manusdoktor.