Meny

Att skriva en roman

Här följer en guide som omspänner en mängd ämnen inom området skriva berättelser som romaner och noveller. I guiden ingår sådant som hör det fiktiva berättandet till: berättarstruktur, karaktärsframställning, perspektiv och andra berättartekniska områden samt spridda tips.

Denna guide består av tre delar:

Att påbörja en bok

Det finns mängder av sätt att inleda en roman. Bästa tipset här är förmodligen att studera ett antal böcker och deras inledningskapitel.

Generellt bör en roman inte vara för trögstartad. Inledningen är något av ett kritiskt skede eftersom läsaren eventuellt inte bestämt sig än om denne tänker läsa vidare eller ej. En del löser detta genom att metoden som kallas "in media res" och innebär att berättelsen tar vid mitt i handlingen. Det behöver annars inte vara fel att introducera handlingen från början, men det är viktigt att det finns intresseväckande komponenter i texten.

Inledningen och första kapitlet av en bok är något som många författare filar extra länge på. Det är viktigt såväl för att övertyga eventuella förlagsredaktörer vid manusgranskning som läsare att detta är en bok värd att läsa.

Att påbörja ett nytt kapitel

Hur inleds då ett nytt kapitel? Ett klassiskt grepp är "Åren gingo ..."; det är förstås omodernt idag, men metoden är bevarad i någon form.

Ett exempel från Klas Östergrens roman Gentlemen: "Första veckan av juni började mycket bra. Det var ett strålande väder och hela Stockholm flåsade i värmeböljan, caféernas trottoarbord var fulla och ..." Här etableras plats och stämning genom en scen.

Berättelsens struktur och dramaturgiska faser

Det finns i stort sett inga romaner som händelsemässigt kulminerar i inledningen för att sedan bjuda på allt färre dramatiska inslag. Förutom att detta inte ligger i berättandets natur skulle en läsare knappast uppskatta ett upplägg som leder till att intresset avtar i stället för att stegras.

Snarare gäller det omvända för berättelser: vare sig det är romaner eller långfilmer tenderar de att stegras successivt för att mot slutet kulminera. Det är i slutet det avslöjas vem som är mördaren eller som den brännande konflikten i ett psykologiskt drama helt förlöses et cetera.

Det finns igenkännbara faser hos berättelsers strukturer. En klassisk modell kan se ut på följande vis:

  1. Exposition (huvudpersonerna presenteras och ett anslag lägger grunden för historien som ska berättas).
  2. Stegring (en konflikt uppstår och berättelsen ges en tydligare riktning).
  3. Upptrappning (händelser avlöser varandra snabbare och gäller det deckargenren trappas spänningen upp).
  4. Klimax (berättelsen kulminerar i en ”final” där den får sin slutgiltiga upplösning. Alla öppna trådar bör vid det här laget knutits ihop – ibland förekommer öppna slut där berättaren väljer att inte redogöra för allt).
  5. Avrundning (en del romaner slutar direkt efter klimax, men det är vanligt att berättelsen saktar in och läsaren får reda på de omedelbara och/eller långsiktiga konsekvenserna av dramats upplösning).

Exakt hur stor utbredning varje fas får är något som författaren själv bestämmer. Det väsentliga är att det sker en utveckling under berättelsens gång för att bibehålla intresset. (När det gäller omfånget innehåller en roman genomsnittligen ca 50 000 ord.)

Allvetande eller antydande?

I romaner från tidigare sekler var det vanligt med en så kallad allvetande berättare, vilket innebär att författaren låter berättarrösten ha tillgång till ”all information” (inkl. karaktärernas tankar, intentioner och göranden).

Under 1900-talet blev det vanligt att alltmer blott antyddes i stället för att direkt förmedlas till läsaren. Värd att nämna är Ernest Hemingway som introducerade vad som kallats för ”isbergsteknik”. Vad läsaren fick reda på i klartext var bara toppen av isberget medan resten kunde anas, men sades aldrig rakt ut.

Få av dagens författare brukar vara lika sovrande som Hemingway vad anbelangar hur mycket som sägs direkt, men det är vanligt att de låter mycket utsägas indirekt och inte använder sig av en allvetande berättare.

Ett vanligt ledord när det gäller att instruera de som ska skriva fiktiva berättelser är: ”Säg det inte, visa.” Med detta menas att författaren ska gestalta skeenden där personernas känslor och drivkrafter framkommer via repliker, reaktioner och andra grepp i stället för att låta en berättarröst förklara allt.

Jag-form eller tredje person?

Det finns två huvudsakliga perspektiv en författare kan använda sig av för att förmedla innehållet i sin bok. Det sker antingen i jag-form eller i tredje person.

Med jag-form avses att perspektivet utgår från berättarrösten i form av ett jag (observera att det inte behöver betyda att det är författaren själv som talar). I en roman skriven i tredje person är det en han eller hon som är huvudperson.

Inget är bättre eller sämre rent allmänt, men den ena formen kan lämpa sig bättre beroende på vad för slags berättelse det är. I regel bör samma perspektiv användas genomgående. Undantag kan förekomma, men måste i så fall ske som ett medvetet berättargrepp.

Personbeskrivningar

Att beskriva en person i berättelsen kan göras genom beskrivningar i den allmänt berättande texten eller i samband med dialoger. Det kan ske detaljerat eller skissartat.

Ibland kan det vara på plats med rena utseendemässiga beskrivningar medan det andra gånger enbart förtäljs om inre egenskaper. Med fördel kan personteckningar göras genom att något specifikt karaktärsdrag framkommer kombinerat med en beskrivning av utseendet:

Hur ingående den beskrivning som görs är bör avvägas mot hur framträdande roll personen har i berättelsen. Att göra långa personbeskrivningar av varenda person som dyker upp i en roman är i regel överflödigt.

I övrigt är det precis som mycket annat gällande romanskrivande förmågan att levandegöra och beskriva bortom de typiska schablonerna som utmärker skickliga författare. Handlingens och karaktärernas utveckling går ofta hand i hand, vilket kan särskilt meddelas genom handlingsladdade scener.

Ett slags metod är att fånga en karaktär i en gestaltning där såväl något om personens yttre som inre framkommer, vilket sker i Carson McCullers Hjärtat jagar allena:

Hennes ögon vändes åt Bill där han satt med ryggen mot henne. Han trampade med ena foten på den andre medan han läste. Hans skor var sönderslitna. Deras far hade en gång sagt att hela Bills middag gick till hans fötter och frukosten till ena örat och kvällsmaten till det andra. Det var elakt sagt och Bill hade varit sur i en hel månad, men det var också lite roligt. Hans öron stod ut och var röda, och trots att han precis gått ut gymnasiet hade han skonummer fyrtiosju. Han försökte gömma fötterna genom att smyga den ena bakom den andre när han stod upp, men det bara gjorde det värre.

Här sker karaktärsbeskrivningen naturligt genom att för en stund fixera en bikaraktär utan att avvika från den pågående framställningen.

Miljöbeskrivningar

Om personbeskrivningar innefattar inre och yttre drag, kan miljöbeskrivningar delas mellan rena detaljbeskrivningar och skildringar av känslor som miljön bidrar med.

En miljöbeskrivning ska inte vara allomfattande eller för allmän. Exempelvis skapas varken en bild eller atmosfär hos läsaren genom en miljöbeskrivning som "han såg sig om och fick syn på några träd och buskar".

En lyckad miljöbeskrivning kan åstadkommas med utvalda detaljer, snarare än att omnämna allt som kan iakttas. Ett exempel från romanen Småstadsliv av John Updike: "...såg sig om mot gavlarnas vita fjällpanel, mansardfönstren med skiffertak, de svarta fönsterluckorna och blåregnsrankorna."

När en miljöbeskrivning infogas kan det med fördel göras genom varseblivningar från bokens personer. Det blir ofta naturligare att inleda en miljöbeskrivning i stil med "X:s intresse fångades av rummets alla detaljer med..." än "Rummet som X steg in i hade många detaljer med...".

Dialogen och dess former

Dialoger är samtal mellan två eller flera personer och sådana ingår för det mesta i skönlitterära verk. Det finns olika sätt att skriva dialoger och formmässigt brukar det variera mellan direkt och indirekt anföring.

Direkt anföring är att återge vad någon säger ord för ord och detta sker rent typografiskt genom att använda pratminus eller citationstecken:

– Vill du följa med till sommarstugan, frågade hon.
– Ja, svarade han.

Eller …

”Vill du följa med till sommarstugan”, frågade hon.
”Ja”, svarade han.

Med indirekt anföring framgår det vad någon sagt genom att berättarrösten återger det som en del av den löpande berättelsen:

Hon frågade om han ville följa med till sommarstugan. Ja, det ville han.

Notera att en blandform med både direkt och indirekt anföring också är möjlig.

Att tänka på är dialogattribueringen (vem som talar). Läsaren ska helst inte bli osäker på vem det är som säger något, men samtidigt kan tillägget "sa X" bli tjatigt om det förekommer för ofta.

Ett vanligt råd är att undvika, eller åtminstone inte överanvända, adverb som beskriver situationer i samband med repliker. Exempel: "´Det är verkligen tråkigt´, sa hon medkännande" eller "´Det är likt förbannat´, utropade han irriterat". Detta kan kategoriseras som övertydlig gestaltning.

Att skriva bra dialoger kan ibland vara svårare än övrig text. Det gäller att replikskiftet framstår som realistiskt på samma gång som det inte bli för alldagligt eller låter krystat. Det ska också nyttjas till mer än att bara mala på tomgång. Dess innehåll måste ha en funktion. Funktionen kan bestå i att utveckla en karaktär genom att påvisa egenskaper hos denna eller att bistå handlingen på ett eller annat sätt.

Att koncentrera och förkorta skeenden

Att skriva en roman handlar inte om att följa en tidslinje och göra ett referat av vad som händer varje timme eller dag. En författare måste koncentrera sig på enstaka händelser och däremellan förkorta skeendena. Storyn framstår tydligare när de redovisade händelserna förstärker händelseförloppet.

Det är ointressant att följa huvudpersonen i matbutiken (om ingenting oväntat inträffar), när han äter (om ingenting oväntat inträffar), när han tittar på TV (om ingenting oväntat inträffar) och så vidare. För att fängsla läsaren och se till att driva handlingen framåt bör författaren uppehålla sig vid "transportsträckorna" så kort tid som möjligt.

Jag somnade och när jag vaknade höll Bill på att packa.

Transportsträckan somna-natt-dag-vakna utgör bara en halv mening och andra halvan av meningen tar oss redan till nästa skeende. Exemplet är taget från Ernest Hemingways Och solen har sin gång.

Så lämnade tåget Sunne; landskapet flöt rakt igenom Aron. Dag efter dag satt han alldeles stilla. Det regnade över Tyskland, det var natt i Schweiz, det var plötsligt klarhets morgon över…

Det är tydligt att författaren anser den beskrivna tågresan som blott en transportsträcka i berättelsen, men för att inte helt utelämna de yttre betingelserna för läsaren redogör han för dessa på ett effektivt vis. Exemplet är från Göran Tunströms Juloratoriet.

Det kan också handla om kortare tidssträckor som en författare gör bäst i att utelämna. För att raska på skeenden kan denne först upplysa att personen i berättelsen ankommit på en plats för att direkt i nästa mening eller stycke fortsätta i stil med: "Jag hade väntat i två minuter då en dörr till vänster öppnades och en man steg in i rummet..."

Ibland är skeendena som författaren vill överbrygga längre, kanske ett par veckor eller månader. En typisk situation gäller då huvudpersoner inte stöter på en viktig bifigur på ett tag. Att råka stöta på denna person ånyo inom kort tid kan verka onaturligt, men samtidigt är bifiguren viktig för att intrigens utveckling ska ta fart igen. Vad göra? Ett högst vanligt tillvägagångssätt är att påbörja ett kapitel med något i stil med: "Jag stötte inte på X igen och dagarna förflöt (bla, bla, bla)" och några rader eller några stycken avverkas innan tråden tas upp igen: "En dag ringde det på dörren och när jag öppnade stod X där."

Vad som sker är alltså att ett längre skede som är inte tillför något åt intrigen redogörs, men förkortas drastiskt. Läs några romaner och du kommer troligtvis stöta på metoden om du inte redan noterat den.

(I exemplen hämtade från Hjärtat jagar allena av Carson McCullers, Småstadsliv av John Updike samt Och solen har sin gång av Ernest Hemingway är översättningarna till svenska gjorda av Nils Jacobsson, Leif Janzon respektive Christian Ekvall)